Mitt tal till mamma
Mamma,
Jag vet inte hur jag i ord ska kunna uttrycka vad du betytt för mig.
Att växa upp med dig som mamma gjorde att jag fick växa upp stolt. Du har varit och är min största förebild.
På 70- och 80-talet när jag växte var det inte vanligt att kvinnor tog plats såsom du gjorde. Du lyste som en stjärna och dina ögon glittrade. Du var både vacker, stark, smart och skojjig.
Ditt sätt att förhålla dig till ditt arbete är något som inte någon som funnits i din närhet kunnat undgå. Jag har aldrig mött någon som arbetat så hårt som du. Det har präglat även mig och min syn på arbete. Man har en skyldighet att prestera, det går inte bara att ställa in skorna på kontoret och tro att det är tillräckligt för att förtjäna sin lön. Man ska göra sitt yttersta. Det har du lärt mig.
Jag har dig att tacka för så mycket. Att du gett mig din styrka. Att du alltid uppmuntrat mig och sagt att jag är fantastisk fast jag i efterhand insett att så var i verkligheten i alla lägen inte alltid fallet.
Du fick mig att tro på mig själv. När du blev sjuk blev även jag sjuk. Att förlora dig , min mamma, som ALLTID brytt sig om mig och först inte förstå vad det var som hände. Det gjorde ont, så fruktansvärt ont att jag tappade fotfästet. Och då fanns du inte längre där för att bära mig.
Men styrkan du gett mig fick mig på fötter igen. Och här står jag. De sista årens mörkare minnen har gett plats för alla de ljusa. Jag ser dig framför mig i dina glansdagar. Retsam, energisk och med full koll på allt. I vår familj har du varit ryggraden. Det är dig vi litat på till 100%.
Som dotter till dig såg jag allt du gjorde inte bara för mig, Malin och pappa utan även för andra. Under uppväxtåren har jag överhört mängder av samtal, du stöttade, pratade och fanns där för de dina. Släkt som vänner.
Eftersom jag och Malin flyttade hemifrån redan som 16åringar för att studera vid friidrottsgymnasiet i Umeå och sedan flyttade direkt till USA för 4års universitetsstudier är jag så tacksam att jag när jag återvände hem till Luleå fick möjlighet att vara nära dig. Du gav mig jobb hos dig, men åh nej. Jag märkte snabbt att det inte fanns några fördelar med att vara dotter till chefen. Tvärtom, du var stenhård med mig. Det var först som 24-åring som jag verkligen bråkade med dig. Oj, oj, tongångarna gick höga när du tyckte jag var trög som inte fattade direkt. Så hörde jag dig aldrig tala till dina kunder men jisses vad jag hade det hett om öronen. Resultatet då, jo du har gett mig en gedigen kunskap i redovisning och jag törs nog säga att jag är grym på att förstå sambandet mellan resultat och balansräkning. Det är tack vare dig mamma. ❤
Under de där åren tillsammans, bara du och jag, kom vi varandra närmare. Jag lärde känna kvinnan Ulla-Britt och inte bara mamman Ulla-Britt. Det är jag tacksam för idag. Det känns som att nu när jag ser hur ditt liv slutade att det fanns en större mening med att vi skulle jobba ihop.
När jag tänker på dig så tänker jag på allt fint du ordnade för oss, sådant vi då tog så för givet. Påsk bufféer i stugan och mysiga middagar på fredagskvällarna när vi kom hem med bussen från Umeå. Du stod alltid på balkongen på Björngatan och vinkade åt oss när vi steg av bussen på Loet. Och från Lerbäcken är det inte bara jag, utan även mina barndomsvänner som minns fredagsmyset i soffan med popcorn, bridgeblanding och läsk.
Trygghet.
Nu som vuxen och med eget ansvar för familj ser jag tillbaka på dig och vilken superkvinna du var. Hemmet höll du i toppskick, rent och mysigt på samma gång och alla dessa små saker du ordnade av omtanke. Aldrig förstod vi där och då hur mycket engagemang och tid du la på att ordna så fint för oss.
Tack mamma. Ditt minne lyser klart och jag kommer alltid fortsätta älska dig. Jag är ledsen att vi inte fick ha dig i vårt liv längre men jag känner ett lugn och en frid i att du sluppit ifrån din sjukdom. Du är värd det bästa, att återfå din frihet, din självständighet och din styrka. Det har du nu vunnit åter.
Tack för ALLT älskade mamma.
/ Din dotter Marie 4/6 2018… i Ljusets kapell
