Lång arbetsdag. På bussen genom mörkret -men så – när jag vandrar på den grusiga asfaltsgångvägen som leder till vårt kvarter – ser jag den – och den fyller hela himlen. Månen. Bilden gör inte verkligheten rättvisa. Det var magiskt. Det var vackert. Påverkad är jag. Nu ligger jag här och väntar in midnattstimman. Sova, ja – det försöker jag. Mångalen, kan man vara det… En undran.
❤ ❤ ❤. Skööön kväll med soffhäng med min familj i soffan. Köttfärssoppa och vitlöksbröd till middag. Tidigt i säng. Kunde blivit ännu tidigare om jag inte slösurfat i sängen… Men NU släcker jag. 22:45 tisdagskväll i Sunderbyn. Over and out.
Tog denna bild i morse när solen sken in på vardagsrumsbordet. Men dagen gick och bilden får istället bli min önskan om en god natt för er alla. Tiden springer och jag med den. Puh, nu somnar jag. 💤💤💤💤
I tacksamt, kärleksfullt och varmt minne lever du för alltid kvar hos mig. Så är det. För vet du mormor. Du betyder så mycket för mig. Du har betytt så mycket för mig, genom alla mina levnadsår. Det fantastiska är att jag har fått ha dig med mig i hela 43 år av mitt liv. Det är få förunnat att få ha sin mormor med sig så länge. Men du fick leva 96 år. Och det är jag så innerligt tacksam för – av rent egoistiska skäl. För du har varit min trygghet. Likväl som du var Malins trygghet. Du var vår trygghet. Vår älskade mormor som vi alltid kunnat lita på. Vi har vetat att du älskat oss ALLTID, och du har ALLTID funnits där för oss, du har ALDRIG svikit, aldrig gjort oss besvikna, dig visste vi ALLTID var vi hade. Vid vår sida. På vår sida, där visste vi att du stod. Det fanns det aldrig någon tvekan om. Så skönt att veta. Så skönt att känna.
Jag vet att vi är många här i dag som känner så. Du stod på vår sida.
Du var inte den som klädde känslorna i ord men de senaste, ja säkert tio åren har mina samtal med dig alltid slutat med att jag sa ”jag älskar dig mormor” och till svar fick jag då, jag älskar dig. Sedan sa vi puss och kram. Mitt sista möte med dig var här i Kalix den 15 februari, det var fem veckor sedan. När jag och Nisse skulle åka från Rönngården följde du oss till trapphuset med din rullator, vi kramades och sa att vi älskade varandra. Vi skrattade, skämtade och log och jag var varm i magen och hjärtat när jag gick nerför trappan.
Du förstod hur viktig du var för mig och Malin. Det känns skönt för mig att veta att när du lämnade den här jorden gjorde du det med vetskapen om hur mycket du betydde för oss, för det har vi berättat för dig. Du var så innerligt älskad av hela din familj Astrid, och jag är varm i hjärtat över vetskapen att vi alla, som samlats här idag, fått så många år här på jorden att visa dig det.
Om livets vardagligheter pratade du gärna och länge om. Med kjol, nylonstrumpor och fötterna uppslängda på den bruna pallen satt du vid köksbordet. Jag har så många minnen från köket i huset där nu Micke bor. Vi har nog alla här minnen från det köket, minnen tillsammans med dig. Alla middagar du serverat, all omtanke du visat oss, kött och potatis och den gröna skålen med bär – hallon och blåbär tillsammans med vaniljglass. Förkläde på eller skidor på. Det var lika mycket Astrid vilket som. Gymnastiserandet i sängen när du låtsascyklade med benen i luften, bullarna du bakade och hur många gånger har jag inte hört dig säga – man ska inte snåla med fyllningen.
Nä det har du lärt mig, man ska inte snåla med fyllningen. Det och så många andra kloka ord och råd har du gett mig och jag vet att jag kommer klara mig på egna ben. Du kan vila gott där du nu är och du behöver inte oroa dig för mig.
Vi kommer alla att klara oss – det lovar vi.
Sorgen och saknaden över att du inte finns med oss är stor men kärleken och glädjen över allt du gett är större.
Tack för allt mormor.
/Marie den 27 mars 2014 … vid minnesstunden efter begravningen
Paus. Mat. Ute. Sol. Is. Snö. Gegga på marken. Parkbänk. Kajkant. Södra hamnen. Luleå. En marsdag. 2014. Bara jag. Och en massa andra människor. Så bra. Laddar energi.
Luleå och jag.
Historia har.
Tillsammans.
Min barndoms stad och mitt hjärtas stad.
Här lever jag idag.
Lördagsmorgon. Klockan har passerat tio. Jag ligger kvar i sängen . En hektisk vecka med sanslösa känslosvängningar har passerat i mitt liv. Och det beror inte på att jag har haft mens. Nä istället är det lycka över ett underbart roligt besked för min dotter som hon fick i måndags ❤👍❤👍❤👍❤👍
…som sedan i tisdags följdes av ett besked på jobbet som jag ännu inte kan överblicka konsekvensen av. Det innebär stenhårt jobb, det vet jag – och förhoppningsvis med ett positivt slutresultat, men det kan ingen garantera just nu.
Allt jag kan göra är mitt bästa. Och hoppas på att om vi alla gör det så räcker det.
Oavsett vad så LEVER jag, under ett hjärtmönstrat täcke och det är dags att ta tag i denna DAG.
Jag hör kaffebryggaren puttra från köket och OS tvsändningen ljuda som ljuv musik från vardagsrummet när den blandas med småpratet mellan min man och son.
Nääää… å där, precis när jag skrev ordet ”son” här i sängen på min mobiltelefon ropade mannen ”vill du ha kaffe Mia?” … å det ville jag.
Så nu bloggar jag med en kaffekopp på nattduksbordet.
Morgonkoppen är den bästa. Nu dags att njuta av den. So long … så länge.
Årsbokslut. För alla ekonomer innebär ordet att … hjälp nu finns ingen återvändo… nu måste man ta hand om de surdegar man så glatt skjutit framför sig, månad efter månad men NU är den här. Räkenskapsårets sista månad och det är point of no return. Allt ska stämma! … och det gör det inte direkt, så hjärnan måste jobba, jobba, jobba - för att ställa alla årets missar till rätta.
Vi har tre dagar kvar på oss. Att få till det.
Det kommer gå galant till slut men resan dit är liksom lite upp och ner. I kväll när jag lämnade kaoset på skrivbordet var det neråt men NU …några timmar senare är det uppåt.
Jag har fått modet tillbaka.
En färdiglagad middag av dottern väntade hemma, lite prattid med henne och hennes (och min :)) kompis och sedan en riktig hjärnrensning – att se tolv och trettonåriga pojkar lira hockey - och det enda jag behövde fokusera på var den lilla svarta pucken som åkte fram och tillbaka över isen – gjorde susen. Hurra. Hjärnan är rensad från stressen.
Ett livsbejakande pirr i magen har återvänt och härligt kall frisk luft i lungorna när jag promenixade hem från ishallen efter matchen har gett ENERGI. Det var vackert ute. Jag insåg att det var LÄNGE sedan jag var ute i friska luften. Det bara måste jag ta mig tid till för det är så SKÖNT …och det är så härligt att ladda upp med vackra bilder på näthinnan. Frostbitna träd, ja sagolika bilder gick jag förbi på min promenad hem. NU ska jag ta en skön varm dusch, sedan hoppa i pyjamasen och koka te. Kvällsfika med familjen och sedan ta mig i säng och slappna av – sova gott och vakna LADDAD för en ny DAG i morrn. Go with the flow. Det ska jag göra …i alla fall försöka ;)
Inne på den femtonde dagen på det nya året. I helgen fanns det ingen återvändo. Det var dags att städa bort julen och alla dammråttor som hittat hem till oss under helgerna. Måndag morgon och vi kände oss smått övergivna, i alla fall vi tjejer i familjen, det var liksom så TOMT här hemma. Men NU känns det bättre. Jag har vant mig, det är onsdag kväll. Derbyhockey på tv då Luleå möter Skellefteå och dagen till ära – tulpanens dag – vilket vi firar med en färgglad bukett. Kram å var glad, nästan varje dag!
