I dag i ett samtal sa den jag samtalade med att hen fick energi av mig. I mitt nuläge, när jag så ofta känt mig otillräcklig, var detta så värmande att höra.
Det gjorde gott.
Tänk vad mycket ord kan betyda.
De gav mig mer styrka än en hel klase vitaminfyllda rönnbär.
Klara vackra höstdag.
Jag är tacksam för vackerheten i dig.
Tacksam också över mitt boende som ger mig möjlighet att blicka ut på dig från mitt sovrumsfönster. Tacksam att det finns ett utrymme mellan sängens fotgavel och byrån som passar alldeles utmärkt att rulla ut yogamattan på. Morgonens kravlösa yogastretch på mattan med positiva tacksamhetstankar ger mig en fin start på dagen oavsett vädrets natur, alla väder har sina tjusningar.
Just i dag ”energiboostar” vädret mig med sina klara färger. Det känns som att klarheten och friskheten i luften även smittar av sig lite på min hjärna. Den smittan tackar jag inte nej till. Nej – vill bara ha mera!
I fem månader var jag helt sjukskriven för utmattning.
Nu har jag påbörjat resan tillbaka till arbetslivet men det går sakta. Jag är fortfarande allergisk mot krav. Kruxet är att många av de kraven sitter enbart i mitt huvud och det är en omvälvande process att lära en gammal hund att sitta som man brukar säga.
Det finns så mycket som jag tror jag måste göra som jag INTE behöver göra.
Det finns så mycket jag tar ansvar för som jag INTE behöver ta ansvar för.
Det måste jag få mig själv att förstå och det kräver en omprogrammering av hela min hjärna känns det som.
Jag är till exempel INTE ansvarig för andras mående men jag ÄR ansvarig för mitt eget mående.
Jag kämpar så för att få mig själv att bättre må.
Bakom molnen skymtar ändock alltid solen. Den vetskapen vill jag att alla ni som också kämpar med något ska hålla hårt i. Det blir bra till slut. Något annat vägrar jag att tro.
Oj oj, kommer nästan inte ihåg hur jag gör ett blogginlägg 😱.
Men här kommer en bild på hur det ser ut idag måndag den 13 september år 2021
Juni år 2021 är inne på sina sista dagar. En cykeltur till minneslunden där mamma vilar. Sitter stilla på bänken i lunden och känner tacksamhet att just du blev min mamma. 3 år sedan du dog men du lämnade mig tidigare än så. Fortfarande är de 10 åren med din frontallobsdemens mycket som i ett töcken för mig. Det var så mycket sorg då, mer då än nu. Det känns märkligt.
Gråvit mjölk med flingor utanför mitt fönster.
Det frusna havet och himlen, ja allt går ihop. Och så toppas det med flingorna av snö som samtidigt singlar ner. Hela jag är inbäddad i detta gråvita töcken. Just nu värk i kroppen och lätt uttråkad här hemma. Har bestämt mig för att göra absolut ingenting för att ge kroppen chans att befria sig från detta virus men oj så svårt. Men nu ska ”skiten” ur kroppen så jag har loggat ut från livet utanför lägenheten några dagar. Jag ska hålla mig här innanför väggarna och som sagt bli STARK igen.
Turligt nog har jag familjemedlemmar som går in och ur lägenheten så de tar med ”livet” in lite då och då. Ger mig en vindpust av verkligheten där ute.
Just nu med det där gråvita ute så missar jag i vart fall inget finväder. Och det ska jag erkänna känns bra.
Jag har i alla fall tur med vädret på ett sätt kan man säga. Eftersom vi nu inte längre bor i hus och behöver oroa oss för plogkarmar eller snötäckt garageuppfart som ska skottas kan jag ju egentligen bara andas och jobba med min egen friskhet här inne i lägenheten.
Jag roterar mellan att sova, läsa, se på tv, surfa på telefonen, messa med vänner och familj, prata i telefonen och äta mat. Jepp, det gör jag.
Någon dag till bara hoppas jag.
Sedan kastar jag mig ut i livet igen.
Det är fredag och min sista semestervecka av fyra.
Tråkigt nog har jag tillbringat de senaste tolv dagarna sjuk. Först en sommarförkylning med halsont och hosta från hell som nu denna vecka övergått till förmodad bihåleinflammation. Läser man på 1177 Vårdguiden är det ingen idé att vända sig till sjukvården förrän man uthärdat typ två veckor av bihåleinflammation, först då kan man ev. få antibiotika. Så jag har kämpat på med halstabletter, ipren, bisolvon och allergispray som ska vara bra även för bihålesymptom. Denna förkylning har gjort att jag de flesta dagar resignerat och helt hållit mig hemma i sängen eller ute på soffan på balkongen men andra dagar har det varit omöjligt att bara ligga inne medan sommaren passerar revy utanför. Då har jag trotsat snorandet och begett mig ut på mindre korta utflykter. Det enda positiva med att jag varit så mycket på hemmaplan är att jag läst en helt fantastisk bok på över 700 sidor. Ett litet liv heter boken och den är skriven av den amerikanska författarinnan Hanya Yanagihara.
Oj – vilken berättelse. Vänskap står i centrum men också ett livsöde som stundtals fick mig att tappa andan och hulkande gråta med tårar droppande ner på boksidorna. Har du inte läst den så gör det!
Lördag. Dagarna flyter ihop under semestern och det är svårt att hålla reda på vilken dag i veckan det är. Men jag har tidningen framför mig och ser på första sidan att det står lördag 27 juli 2019. Sommaren är nu närvarande på ett högst märkbart sätt. Hettan ligger över Norrbotten som den största delen av året annars kämpar med köld och isande vindar. Denna morgon är vindarna varma och hamnen nedanför min balkong har redan vaknat till liv fast klockan bara är nio. Min kära tvillingsyster och mina syskonbarn har rest tillbaka till USA men syrran lämnade en envis sommarförkylning som minne efter sig till mig. Den har gjort att jag inte varit riktigt på topp de senaste dagarna men igår beslutade jag mig för att skita i förkylningen. Det går bara inte att ligga inne sjuk när solen gassar och havet böljar så inbjudande utanför fönstret. Peppar peppar verkar det också som att förkylningen är på väg att lämna mig för både igår morse och i dag har jag vaknat utan halsont. Ett steg i rätt riktning. När syrran och hennes flickor åkte i söndags blev jag kvar med en tomhet. Den försökte jag döva med att städa, tvätta och renbädda med stor frenesi men det hjälpte inte. Känslan inombords av att bli lämnad finns där ändå. Märkligt är det. Vi hade 10 fina dagar tillsammans och kvar här i lägenheten finns min älskade man och barn men jag känner mig ändå övergiven. Det är alltid lättare att själv lämna än att stå kvar och vinka hejdå.
Min syster är mer än bara en syster för mig. Hon är min bästa väninna och numera även den som är det närmaste mamma jag har i detta liv. I morse när jag vaknade och såg på telefonen väntade ett meddelande från syrran på mig, skrivet med ord jag vanligen inte ser henne skriva. Det var så vansinnigt vackert, så sorgligt och så sant på samma gång. Det var ord från mamma vidareförmedlade av Malin. Malin hade känt mammas närvaro så starkt och mamma hade talat till henne. Uppmuntrat Malin och mig att leva våra liv här på jorden, att inte missa livet utan leva fullt ut och att hon sedan väntade på oss när vi lämnar för nästa liv, där mamma redan är.
Jag ska göra det, leva fullt ut redan i dag – det liv jag vill leva. Inte enligt mallar som samhället sätter upp som lyckade utan det jag själv finner rikt.
Malin – jag älskar dig <3.
I går hade jag en himla härlig semesterdag.
Frukost med sonen, lite arbetsrelaterade grejer jag loggade in på jobbdatorn och fixade som inte kändes betungande utan bara bra att få klart. Därefter löptur längs med Luleås vatten med sommarpratare Carina Bergfeldt i öronen (rekommenderas varmt att lyssna på) och sedan – dagens överraskning.
En spontant inbokad date på fik på stan med fin före detta arbetskollega, numera med benämning vän kort och gott. Så härligt det är när man får fråga om att ses och direkt spontant kan svara JA utan att kalendern redan är inbokad med annat. Några timmars välbehövligt surr för oss båda fick vi till och sedan hojjade vi tillsammans från fiket. Jag med sikte inställt på en annan god väns hus och min vän på väg hemåt innan hon sedan skulle vidare på middagsbjudning.
Kvällen tillbringades med ett sjuhejdundrandes röjjande av min väns förråd. Ett riktigt BERG av skräp/skänka bort grejer fick vi ihop och när vi klockan 23 pustade ut i soffan var det med en jäkla skön känsla i kroppen för oss båda. Det är så befriande att rensa ut. Man blir lättare helt enkelt. Jag kände så även fast det inte ens var mina grejer jag rensade ut. Lite nostalgitrippar fick vi oss också under kvällen. Att se livet som man varit med om via allt detta som sparats är en resa i sig. Det man vill ha kvar sparas så klart men det finns också så mycket man inte behöver fortsätta förvara – minnena har man ju kvar. Eftersom vi varit vänner sedan vi var fem år var denna rensning lika mycket nostalgi för mig, jag har ju också varit med på hennes livsresa och känner igen det mesta – men inte allt såklart.
Cyklade sedan hem i den ruskigt kalla sommarnatten och kände tacksamhet över min dag. Semester behöver inte vara likhetstecken med utlandsresa, stränder och varma vindar. Jag trivs lika bra med hemester, vänner man äntligen hinner träffa och kylig nattcykling med flygflän som studsar mot kinderna.
Morgon med molntäckt himmel men vad gör det när en dag helt blank att fylla med innehåll ligger framför mig. Även vattnet ligger blankt och stilla denna morgon men har också en grå ton i sig. Jag sitter på balkongen med radion på och kaffekoppen till brädden fylld bredvid mig. Knappljudet när fingrarna rör sig över tangentbordet tycker jag om. Skänker mig frid och då kommer harmonin med på köpet. Innan jag landade här på balkongen har jag hunnit pyssla på lite. Jag har en lustig ritual för mig när jag väl stiger upp från sängen (jag ligger ofta kvar en stund när jag vaknat först), jag kör nämligen alltid ett ministädrace innan jag går på toaletten och sedan sätter mig med morgonkaffet. Men – innan jag kör städracet gör jag det viktigaste, jag fyller kaffebryggaren och sätter knappen på ON.
I morse bestod städracet av diskmaskintömning och diskning av vinglas som stod odiskade kvar från i går. Sedan kollade jag blomstatus och bytte vatten i vaser och tog bort vissna blad. Dagens morgonstäd innefattade även upplockning och vikning av tvätt från torktumlaren, torkande av damm i badrummet på stället som glöms bort i vardagsstädet, tex. ovanför spegelskåpet ovanför handfatet. Sedan hittade jag även två skrymslen under toalettstolen jag aldrig upptäckt förr. Detta morgonstädande innan jag tillåter mig själv att gå och kissa är ju egentligen helknäppt men jag har analyserat mig själv och kommit till slutsatsen att jag nog har vissa manidrag i mig, denna morgonstädritual är ett uttryck av manin.
Det går att se på detta på olika sätt men jag har valt att omfamna min morgonstädmani och se den som en positiv kraft. Den gör ju att vissa saker går lätt och snabbt för på morgonen har jag denna ork. Det som då tar mig några minuter skulle vid annat tillfälle under dagen orsaka bläkänslor och ”hujja jag orkar inte” tankar, men på morgonen bara går jag på och fort är det gjort. Det bästa är dock om jag är själv uppe och vaken när detta sker för min kära make har en annan lunk i kroppen när han vaknar. Han behöver lite chilltid innan han kommer igång så han kan bli lätt irriterad när jag går på som en virvelvind. Det positiva med oss är att vi synkar varandra för nu när jag börjar hamna i ”manjana mood” har han vaknat till liv och tar tag i frukostfixandet. Det gillar jag.
Som sagt, det gäller att lära sig omfamna sina egenheter och lyfta det som är positivt med dem.
Marie Claeson 