Ovan molnen

Flygplanssätet är hyfsat bekvämt och det surrar och ”dorrar” i kabinen. Vi sitter längst bak i planet. Solens strålar når in genom fönstret och värmer min högra arm. Många passagerare sover, det gjorde jag också tills alldeles nyss. Nacken min värker efter att ha legat vriden i en taskig position. Det var nog därför jag vaknade. Så bra! För det är vackert utanför flygplansfönstret. Nyss såg jag rakt ned i ett vindpinat hav där vita gäss dansade över vattnet. En lång rad av vindkraftverk reste sig majestätiskt upp från havets botten, så såg det i alla fall ut. Vita långa stränder bredde ut sig längs med kustlinjen. Kan det ha varit över Polen vi flög? Jag vet inte säkert. 
Jag vet bara att jag fascineras av det mina ögon ser och det mina öron hör. Kaptenen talar till oss i bland. Först på tjeckiska och då förstår jag ingenting av det han säger men jag hör melodin i hans röst. När han sedan växlar till engelska förstår jag ordens innebörd. Det regnar i Prag. Det känns märkligt. Här ovan molnen lyser ju solen och himlen är blå. Trist att vädret inte fortsatt kommer vara så. Men – en hel massa spännande ligger framför oss ändå. 

Det är själva resan som är livets mål.

På resa

Människor på väg. Åt olika håll. Vi går om varandra, möter varandra och ibland ser vi varandra. Ett ögonkast, ett snett leende. Men en del ser ingenting. De bara går – framåt. Tänk vad mycket de missar på vägen.

Stilla kväll i kyrkbyn

Har åkt en sväng till kyrkstugan. Skulle egentligen bara titta till den en snabbis men blev kvar. Ute faller regnet och mörkret har lagt sig. Jag hör vindens sus och regndroppar slå mot plåttaket.

Det här är ett härligt ställe att  bara vara på.

Farväl

Du starka kvinna har plötsligt lämnat denna jord. Gått över på andra sidan. Det gick så fort, vi andra hann inte med. Din röst och ditt skrivna ord har tystnat och jag är så sorgsen. Jag kommer sakna ditt väsen och de värden du spred.

Vi umgicks ju inte på tu man hand du och jag men våra vägar korsades på många sätt och jag beundrade dig så. Jag förundrades över hur öppet du tog emot mig för tiotalet år sedan  när jag ett tag var på väg in i samma umgänge. Nu blev det inte så, jag vågade aldrig riktigt ta steget in på den politiska banan men är så glad att det gjorde att jag lärde känna dig!

Du var väldigt aktiv på Facebook och det var så himla roligt att få följa din vardag. Alltid saker på gång. Du spred en sådan varm och positiv stämning och åhhh, vad jag önskar världen bestod av fler människor som dig!

Sov i ro. Det är många, många, ja många fler än du någonstin kunde tro – som saknar dig gräsligt mycket nu här på vår jord.

Första bussen till stan

Kaffe, frukost, tidning och övriga morgonbestyr. Tidigt som attan men nu sitter jag på bussen in till stan och jobbet.  

Jag möter en ljuvlig morgon.

Nattvak

Vaknar oförklarligt mitt i natten och kan inte somna om. Det brinner liksom inne i kroppen men jag vete katten om det är feber eller inte. Mer än en timme har nu passerat och nu tror jag man kan kalla det  ”tidig morgon”. Fåglarna har börjat göra sig hörda, de både kvittrar och skränar. Vädringsluckan i sovrummet står alltid öppen under sommarmånadernas nätter. Jag verkligen hör sommaren. Vinden och regnets smatter mot altandäcket. Grannen som tar ut hundarna på morgonpromenad. Motionärerna som frustar förbi på elljusspåret. Jag gillar det.

Nu  är det nog lika bra att pallra sig ut till brevlådan för att se om tidningen dykt upp. Men jag tror inte det – har inte hört någon bil passera.

Jobbdagar på ingång

Sitter på altanen och andas frisk luft. Ser molnen torna upp sig på himlen och hundar skälla på avstånd. Även en gräsklippare gör sig hörd någonstans i fjärran. Fågelkvitter lite här och där också som vanligt. Jag är förundrad över alla fåglar vi har runt huset. De är överallt. Trevligt men deras bajs är inte lika trevligt.

Tycker mig höra muller, det är nog oväder på ingång. Det passar bra en kväll som denna. I morgon är det nämligen dags att återvända till jobbet efter tre veckors ledighet. Det känns lite märkligt. Samma visa vareviga år. Swish – så är semestern förbi. Men i år har jag en hel del ledighet kvar, framför mig. Tänker bara jobba tre dagar denna vecka samt två dagar veckan efter så semestern är faktiskt inte riktigt slut än. Det känns bra att starta hösten lite ”slow”.

För övrigt är just S L O W ett nytt ledord. Jag gillar det. Tycker att jag lyckats rätt bra med att agera långsamt de senaste dagarna. Det kan dock bero på att en efterhängsen förkylning vägrar släppa taget om mig. He he, det är såklart tråkigt att vara förkyld å må helkass men det har tvingat mig till stillhet. Det gäller att se det positiva i det negativa.

Over and out!

Vem vill jag skriva för?

Vi sitter på varsin sida av bordet. Min dotter och jag. Skrivtid i kyrkstugan. Det känns häftigt att göra detta tillsammans fast på egen hand. Jag skriver mitt och hon skriver sitt.

Som vanligt är jag på väg att göra en nystart. Skrivandet skall upp på bordet igen efter en tid i dvala. Jag har tillbringat någon timme hemma på altanen idag med att titta igenom gamla texter. Märker att jag har en hel del. Jag klurar om jag kan göra något av det jag redan har eller om jag ska börja om från noll igen. Eftersom jag verkar ha så svårt att hålla i ett längre projekt så kanske det är klokt att försöka sammanfoga en uppsjö av kortare texter till någon enhet. Men hur ska jag få ihop det och vilken sammanhängande tråd skall jag ha? Om jag alls ska ha någon tråd. Kanske ska jag bara slänga ut alltihop i en enda röra, bara för att bevisa för mig själv att jag kan nå i hamn med något.

Det kanske är en bra början, en spark i baken.

Det som skrämmer mig med ett längre romanprojekt är att jag kanske ledsnar på min berättelse. Att jag inte orkar med den utan vill vidare. Jag har ju liksom rätt risigt tålamod. Därför tänker jag ibland att jag bara ska börja skriva utan plan, på så sätt kommer jag hela tiden att överraska mig själv med det jag skriver. Då är texten och tanken bakom hela tiden ny för mig och det borde jag inte ledsna på. Det som talar emot det är såklart att den texten riskerar att bli helt förvirrande för den utomstående läsaren för jag vet vilka infall jag kan få. Ena sidan kanske jag är inne på min entusiasm inför innebandy och nästa sida handlar om otillräckligheten i den svenska vården. Det kan bli en aning osammanhängande för min stackars utomstående läsare.

En blixt från himlen slår mig – Jag måste definiera vem jag skriver för. Är det för mig själv eller för en läspublik?

Hmmm, jag har faktiskt inget svar på det än. Jag skall sova på saken.

Tittar tillbaka, laddar om

Hittar denna text jag skrev i oktober 2012. Gillar den.

”Det duggar så lätt att jag inte känner vattnet som träffar min kropp. Däremot känner jag hur trycket över bröstet lättar för här ute kan jag andas. Luften är fri, gratis och jag är fri. Lyckokänslan som sköljer över mig är också gratis. Den kan inte köpas för pengar. Den kan bara upplevas, tas emot, och det gör jag. Jag tar emot. Låter regnet landa på mig, jag tar emot, vill ha mera. Det är så skönt. Att vara ute i det fria. Känna doften av blöt jord, något matos sveper förbi, det skulle kunna vara plättar. En bil saktar in bakom mig. Den vill svänga in på ett kvarter jag passerar men låter först mig springa över vägen. Jag vänder mig om och vinkar, jag ser. Bekräftar människan bakom ratten – tack betyder min vinkning. Tack för att du ser mig. Jag springer vidare, lätt i steget trots en ömmande hälsena. Jag må vara stukad på en del sätt men jag håller min fart uppe, jag har ett mål med min krokiga väg. Jag kommer komma fram. Men jag låter det ta tid. För jag har tid – OM jag ger mig själv tid. Och det gör jag.”

Tänker att nu är tiden kommen.

Ett rent hem är guld värt

Mörkret har anlänt. Utanför fönstret är himlen blåsvart. Öppnar altandörren och förvånas. Den sena kvällsluften är sval, ja nästan kall.

Jag hänger inte med. Det var ju sommar i förrgår.

Här inomhus luktar det nystädat. Efter två veckor med gäster i huset blev det i går kväll tyst. Mycket tyst. Inte bara gästerna var borta, även våra båda barn var på vift. Bara jag och maken hemma. På tu man hand. Mysigt och välbehövligt förstås men också märkligt.

I dag tog vi tag i operation ”städa”. Nu är huset som en uppsträckt tennsoldat. Till och med badrumsmattan är nytvättad. Ni vet när det är sådär lite hårt att stå på. Den skiner vit. I hur många dagar återstår att se…

Själv är jag krasslig med halsont, slem, huvudvärk och kanske till och med lite feber. Dagens städning var nog inte så klokt med tanke på det. Under dammsugningen av det sista rummet höll jag på att tuppa av men det var det värt. Jag älskar ett rent hem. När tandkrämsfläckarna kring handfatet är puts väck och man slipper knaster under fötterna när man går på golvet.

Jag känner till uttrycket ”bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete” och det är såklart sant men jag tycker inte om att det ska insinueras att bara för att man gillar att ha det rent hemma så är ens hem ett rent helvete. Ja ja, ni fattar vad jag menar. Personligen trivs jag hundra gånger bättre i ett rent hem än ett skitigt hem. Jag gillar också när saker är bortplockade och är där man förväntar sig att de ska vara. T.ex. ska skohornet hänga på sin plats och kepor, solbrillor, hårborstar, hårsnoddar, tidningar, ipads och andra grejer ska inte ligga slängda överallt. Hujja. Sedan tycker jag om att liksom fixa till soffan innan man hoppar i säng. Ni vet, vika ihop filten som ligger slängd över ena soffkanten samt ställa kuddarna i sina hörn. Ja hur löjligt det än må låta, men när saker är där de ska vara mår jag bättre. Punkt.