Mjölk & flingor

Gråvit mjölk med flingor utanför mitt fönster.

Det frusna havet och himlen, ja allt går ihop. Och så toppas det med flingorna av snö som samtidigt singlar ner. Hela jag är inbäddad i detta gråvita töcken. Just nu värk i kroppen och lätt uttråkad här hemma. Har bestämt mig för att göra absolut ingenting för att ge kroppen chans att befria sig från detta virus men oj så svårt. Men nu ska ”skiten” ur kroppen så jag har loggat ut från livet utanför lägenheten några dagar. Jag ska hålla mig här innanför väggarna och som sagt bli STARK igen.

Turligt nog har jag familjemedlemmar som går in och ur lägenheten så de tar med ”livet” in lite då och då. Ger mig en vindpust av verkligheten där ute.

Just nu med det där gråvita ute så missar jag i vart fall inget finväder. Och det ska jag erkänna känns bra.

Jag har i alla fall tur med vädret på ett sätt kan man säga. Eftersom vi nu inte längre bor i hus och behöver oroa oss för plogkarmar eller snötäckt garageuppfart som ska skottas kan jag ju egentligen bara andas och jobba med min egen friskhet här inne i lägenheten.

Jag roterar mellan att sova, läsa, se på tv, surfa på telefonen, messa med vänner och familj, prata i telefonen och äta mat.  Jepp, det gör jag.

Någon dag till bara hoppas jag. 

Sedan kastar jag mig ut i livet igen.

 

Boktips – Ett litet liv

Det är fredag och min sista semestervecka av fyra.

Tråkigt nog har jag tillbringat de senaste tolv dagarna sjuk. Först en sommarförkylning med halsont och hosta från hell som nu denna vecka övergått till förmodad bihåleinflammation. Läser man på 1177 Vårdguiden är det ingen idé att vända sig till sjukvården förrän man uthärdat typ två veckor av bihåleinflammation, först då kan man ev. få antibiotika. Så jag har kämpat på med halstabletter, ipren, bisolvon och allergispray som ska vara bra även för bihålesymptom. Denna förkylning har gjort att jag de flesta dagar resignerat och helt hållit mig hemma i sängen eller ute på soffan på balkongen men andra dagar har det varit omöjligt att bara ligga inne medan sommaren passerar revy utanför. Då har jag trotsat snorandet och begett mig ut på mindre korta utflykter. Det enda positiva med att jag varit så mycket på hemmaplan är att jag läst en helt fantastisk bok på över 700 sidor. Ett litet liv heter boken och den är skriven av den amerikanska författarinnan Hanya Yanagihara.
Oj –  vilken berättelse. Vänskap står i centrum men också ett livsöde som stundtals fick mig att tappa andan och hulkande gråta med tårar droppande ner på boksidorna. Har du inte läst den så gör det!

Älskade syster

Lördag. Dagarna flyter ihop under semestern och det är svårt att hålla reda på vilken dag i veckan det är. Men jag har tidningen framför mig och ser på första sidan att det  står lördag 27 juli 2019. Sommaren är nu närvarande på ett högst märkbart sätt. Hettan ligger över Norrbotten som den största delen av året annars kämpar med köld och isande vindar. Denna morgon är vindarna varma och hamnen nedanför min balkong har redan vaknat till liv fast klockan bara är nio. Min kära tvillingsyster och mina syskonbarn har rest tillbaka till USA men syrran lämnade en envis sommarförkylning som minne efter sig till mig. Den har gjort att jag inte varit riktigt på topp de senaste dagarna men igår beslutade jag mig för att skita i förkylningen. Det går bara inte att ligga inne sjuk när solen gassar och havet böljar så inbjudande utanför fönstret. Peppar peppar verkar det också som att förkylningen är på väg att lämna mig för både igår morse och i dag har jag vaknat utan halsont. Ett steg i rätt riktning. När syrran och hennes flickor åkte i söndags blev jag kvar med en tomhet. Den försökte jag döva med att städa, tvätta och renbädda med stor frenesi men det hjälpte inte. Känslan inombords av att bli lämnad finns där ändå. Märkligt är det. Vi hade 10 fina dagar tillsammans och kvar här i lägenheten finns min älskade man och barn men jag känner mig ändå övergiven. Det är alltid lättare att själv lämna än att stå kvar och vinka hejdå.

Min syster är mer än bara en syster för mig.  Hon är min bästa väninna och numera även den som är det närmaste mamma jag har i detta liv. I morse när jag vaknade och såg på telefonen väntade ett meddelande från syrran på mig, skrivet med ord jag vanligen inte ser henne skriva. Det var så vansinnigt vackert, så sorgligt och så sant på samma gång. Det var ord från mamma vidareförmedlade av Malin. Malin hade känt mammas närvaro så starkt och mamma hade talat till henne. Uppmuntrat Malin och mig att leva våra liv här på jorden, att inte missa livet utan leva fullt ut och att hon sedan väntade på oss när vi lämnar för nästa liv, där mamma redan är.

Jag ska göra det, leva fullt ut redan i dag – det liv jag vill leva. Inte enligt mallar som samhället sätter upp som lyckade utan det jag själv finner rikt.

Malin – jag älskar dig <3.

Semesterdag och vänskap

I går hade jag en himla härlig semesterdag.

Frukost med sonen, lite arbetsrelaterade grejer jag loggade in på jobbdatorn och fixade som inte kändes betungande utan bara bra att få klart. Därefter löptur längs med Luleås vatten med sommarpratare Carina Bergfeldt i öronen (rekommenderas varmt att lyssna på) och sedan – dagens överraskning.

En spontant inbokad date på fik på stan med fin före detta arbetskollega, numera med benämning vän kort och gott. Så härligt det är när man får fråga om att ses och direkt spontant kan svara JA utan att kalendern redan är inbokad med annat. Några timmars välbehövligt surr för oss båda fick vi till och sedan hojjade vi tillsammans från fiket. Jag med sikte inställt på en annan god väns hus och min vän på väg hemåt innan hon sedan skulle vidare på middagsbjudning.

Kvällen tillbringades med ett sjuhejdundrandes röjjande av min väns förråd. Ett riktigt BERG av skräp/skänka bort grejer fick vi ihop och när vi klockan 23 pustade ut i soffan var det med en jäkla skön känsla i kroppen för oss båda. Det är så befriande att rensa ut. Man blir lättare helt enkelt. Jag kände så även fast det inte ens var mina grejer jag rensade ut. Lite nostalgitrippar fick vi oss också under kvällen. Att se livet som man varit med om via allt detta som sparats är en resa i sig. Det man vill ha kvar sparas så klart men det finns också så mycket man inte behöver fortsätta förvara – minnena har man ju kvar. Eftersom vi varit vänner sedan vi var fem år var denna rensning lika mycket nostalgi för mig, jag har ju också varit med på hennes livsresa och känner igen det mesta – men inte allt såklart.

Cyklade sedan hem i den ruskigt kalla sommarnatten och kände tacksamhet över min dag. Semester behöver inte vara likhetstecken med utlandsresa, stränder och varma vindar. Jag trivs lika bra med hemester, vänner man äntligen hinner träffa och kylig nattcykling med flygflän som studsar mot kinderna.

Morgonmani

Morgon med molntäckt himmel men vad gör det när en dag helt blank att fylla med innehåll ligger framför mig. Även vattnet ligger blankt och stilla denna morgon men har också en grå ton i sig. Jag sitter på balkongen med radion på och kaffekoppen till brädden fylld bredvid mig. Knappljudet när fingrarna rör sig över tangentbordet tycker jag om. Skänker mig frid och då kommer harmonin med på köpet. Innan jag landade här på balkongen har jag hunnit pyssla på lite. Jag har en lustig ritual för mig när jag väl stiger upp från sängen (jag ligger ofta kvar en stund när jag vaknat först), jag kör nämligen alltid ett ministädrace innan jag går på toaletten och sedan sätter mig med morgonkaffet.   Men  – innan jag kör städracet gör jag det viktigaste, jag fyller kaffebryggaren och sätter knappen på ON.

I morse bestod städracet av diskmaskintömning och diskning av vinglas som stod odiskade kvar från i går. Sedan kollade jag blomstatus och bytte vatten i vaser och tog bort vissna blad. Dagens morgonstäd innefattade även upplockning och vikning av tvätt från torktumlaren, torkande av damm i badrummet på stället som glöms bort i vardagsstädet, tex. ovanför spegelskåpet ovanför handfatet. Sedan hittade jag även två skrymslen under toalettstolen jag aldrig upptäckt förr. Detta morgonstädande innan jag tillåter mig själv att gå och kissa är ju egentligen helknäppt men jag har analyserat mig själv och kommit till slutsatsen att jag nog har vissa manidrag i mig, denna morgonstädritual är ett uttryck av manin.

Det går att se på detta på olika sätt men jag har valt att omfamna min morgonstädmani och se den som en positiv kraft. Den gör ju att vissa saker går lätt och snabbt för på morgonen har jag denna ork. Det som då tar mig några minuter skulle vid annat tillfälle under dagen orsaka bläkänslor och ”hujja jag orkar inte” tankar, men på morgonen bara går jag på och fort är det gjort. Det bästa är dock om jag är själv uppe och vaken när detta sker för min kära make har en annan lunk i kroppen när han vaknar. Han behöver lite chilltid innan han kommer igång så han kan bli lätt irriterad när jag går på som en virvelvind. Det positiva med oss är att vi synkar varandra för nu när jag börjar hamna i ”manjana mood” har han vaknat till liv och tar tag i frukostfixandet. Det gillar jag.

Som sagt, det gäller att lära sig omfamna sina egenheter och lyfta det som är positivt med dem.

Motion – nu jäklar!

Dagen startade jag med en yogaklass på gymmet klockan 09:00. Känner att jag nästan vill sätta en guldstjärna i pannan på mig själv. Under lång tid, vi pratar år, har jag haft så väldigt svårt att få till någon kontinuerlig fysisk aktivitet utöver promenader och jag vet egentligen inte varför. Det är ju inte så att jag inte tycker om att röra på mig, tvärtom – jag gillar det. Men någonting är det som gjort att jag definitivt inte prioriterat det. Att ta promenader har jag lyckats få till så gott som varje vecka, om inte annat går jag ju under vintern till och från jobbet, 2 km enkel väg, men något annat, näää… då har det liksom tagit stopp efter nån veckas försök.  Det känns som att jag nu kan vara på väg att bryta det. Jag har fått ett uppvaknande om att jag nog kan förlänga mitt liv om jag införlivar motion i större grad i min vardag, och vem vill inte leva längre?

Insikten att motion tydligen också har positiv påverkan på min hjärna har bidragit till att jag nu känner mig mer motiverad att röra på mig. Jag har ju en inneboende skräck att drabbas av demens och kan jag minska risken att drabbas av det via motion – ja men tacka fan för att jag nu ska sparka i gång mig själv och motionera! Därför hoppar jag nu på cykeln och cyklar bredvid dottern som ska ut och springa en mil. Hejja oss!

Semestern år 2019 är HÄR

Allt ligger framför mig. Semestern 2019. Förväntan. Kravlöshet. Frihet och möjlighet att bara vara. Ta dagen som den kommer.

I dag – den första semesterdagen, har jag gjort just det.

Lyckades somna om i morse när N & A gjorde sig klara för jobb så först klockan 11 slog jag sedan upp ögonen på nytt. Som jag behövde denna sömn. Senaste veckorna har jag legat i och jobbat som en iller, allt för att kunna känna det lugn i kroppen och knoppen som jag nu gör. Jobbet är under kontroll och jag har gjort det jag skulle före semestern. Känns skönt att veta att det inte ligger eftersläpande grejer och väntar på mig när jag kommer tillbaka till skrivbordet den 5 augusti. Jag har levererat. För mig är det viktigt att känna det, att jag gjort mitt bästa och rott i mål mina föresatser. Men, åter till sömnen, det var såååååå skönt att vända på sig och somna om i morse.

I går kväll innan jag somnade lyssnade jag på läkaren Anders Hansens sommarprat. Det gjorde mig stärkt i de föresatser jag har för denna semester. Han sa kloka saker om sambandet och vikten av sömn – motion – relationer – kontrollerad skärmtid. Det tog jag till mig. Ska göra mitt bästa för att lyckas hitta balansen mellan dessa. Dessutom vill jag denna semester även lägga tid på att läsa och att skriva. Detta blogginlägg är kopplat till skrivandet. Jag ska alltså försöka blåsa liv i bloggen i sommar. Vad innehållet blir har jag ingen aning om men eftersom jag är lite rostig på skrivandet gissar jag att det mest kommer att handla om mina egna tankar och det jag upplever här och nu. Det får räcka. Vore kul om du som läser just nu hakar på i sommar och fortsätter titta in här.

Varmt välkommen!

Nu ska jag hoppa i duschen efter min löptur tidigare i eftermiddag och sedan göra hemmagjord pizza till middag med gubben som är på väg hem från jobbet. Han har inte riktigt semester än, men snart.

Ungdomarna i huset är ute på vift i kväll så det blir middag för två.  Jag tror vi fortsätter fira att vi i onsdags hade 20-årig bröllopsdag. Känns helt overkligt men det är ett faktum och sant. 

Semestertider och tid för tankar

SEMESTER – Vad betyder det ordet egentligen?

Enligt Wikipedia är den svenska betydelsen ”avtalad ledighet under ett visst antal av årets dagar”.

Just nu är jag inne på min andra semesterdag av 21. I praktiken blir det ca 4,5 veckor i ett ledighetssvep.

Tacksamt. Skönt. Just nu lätt konstig känsla för idag är första dagen helt utan planer.

Fri tid att förfoga över.

Därav denna text. Jag har tid att skriva den. Dessutom lust.

Just nu ligger jag på en solsäng invid Malins pool. Jag är i Nordamerika, närmare bestämt i Vestavia som ligger i staden Birmingham som i sin tur ligger i delstaten Alabama.

Den mytomspunna amerikanska södern. Med sin historia av mörker och ljus.

Jag kommer att tänka på den svarta kvinnan Rosa Parks som blev känd för att hon, 1955, vägrade lämna sin sittplats i en buss till en vit man, vilket busschauffören krävde att hon skulle göra. Den dåvarande lagen föreskrev att svarta skulle lämna sin sittplats för vita. Händelsen utlöste Bussbojkotten i Montgomery som brukar ses som starten för den moderna amerikanska medborgarrättsrörelsen. Under 1950-talet arbetade Parks som sekreterare och ungdomsrådgivare i NAACP, National Association for the Advancement of Colored People.

Händelsen på bussen utspelade sig alltså i staden Montgomery i delstaten Alabama den 1 december 1955. Ombordstigningen för de svarta var en formell procedur: först löste man biljett framme hos chauffören, sedan steg man av bussen för att återigen stiga ombord genom dörren längst bak. Sittplatserna var indelade i två sektioner: en för vita passagerare och en annan för svarta. Det fanns särskilda regler som passagerarna var tvungna att åtlyda. Svarta fick inte sätta sig intill vita – inte ens om mittgången skilde dem åt. Om ingen sittplats var ledig för vita, var de svarta skyldiga att ge upp sin plats till den vites förmån. Långt fler svarta än vita åkte kollektivt, och det blev fort ont om platser för de svarta.

Den dagen när Parks satt på bussen var hennes reaktion mot bussförarens uppmaning ”I’m not moving’, you may arrest me if you need to”, och hon greps sedan av två poliser.

Parks protest var den enskilt mest betydelsefulla, men inte den första bussprotesten.

Rosa Parks vägran att avstå sin plats följdes av en 382 dagar lång bojkott. I sitt utslag den 21 december 1956 bekräftade USA:s högsta domstol att det stred mot grundlagen att segregera användare av buss eller annat kollektivtransportmedel.

Protesten som Parks genomförde blev i praktiken startskottet för en medborgarrättsrörelsens kamp för avskaffandet av apartheidreglerna i södra USA. 1964 olagligförklarade USA:s kongress slutligen rassegregation inom alla samhällssektorer.

Ovan info har jag hämtat från Wikipedia.

1964!

Det är BARA 54år sedan. Många människor som då levde lever än idag. Men jag har aldrig träffat några som kunnat berätta om den tiden för mig. Vilken mörk historia att bära. Det gäller att se till att vi ALDRIG hamnar där igen.

Vi har ALLA samma värde som människa, oavsett färgen på din hud, din religiösa tro eller vad annat som skiljer oss åt.

För vet ni, människor är vi allihopa – med samma grundläggande rättigheter.

Det är detta som är skönt med semester. Det ger en tid för eftertanke. Och att kunna gräva vidare lite djupare när man börjar fundera på något. I vardagen blir det oftast bara en flyktig tanke.

I år är första gången på fem år som jag har en längre sammanhängande ledighet än tre veckor. Det känns skönt. Samtidigt har jag vant mig med att aldrig riktigt släppa jobbet så det blir en träning detta att nu släppa tankarna på jobb flera veckor i sträck. Mitt nuvarande jobb är av sådan art att jag kan släppa det. Känns lyxigt men ändå saknar jag paradoxalt det gamla. Där jag själv hade stenkoll på helheten. Har såklart stenkoll på det JAG ansvarar för även på mitt nuvarande jobb men det finns så många delar av Myndighetens arbete jag har noll koll på. Vill lära mig mer om helheten också.

Nu släpper jag Er och vänder ansiktet mot solen. Laddar för svettattack. Det är fuktigt och hett i Alabama.

🎼Sweet home Alabama🎼

Mitt tal till mamma

Mamma,

Jag vet inte hur jag i ord ska kunna uttrycka vad du betytt för mig.

Att växa upp med dig som mamma gjorde att jag fick växa upp stolt. Du har varit och är min största förebild.

På 70- och 80-talet när jag växte var det inte vanligt att kvinnor tog plats såsom du gjorde. Du lyste som en stjärna och dina ögon glittrade. Du var både vacker, stark, smart och skojjig.

Ditt sätt att förhålla dig till ditt arbete är något som inte någon som funnits i din närhet kunnat undgå. Jag har aldrig mött någon som arbetat så hårt som du. Det har präglat även mig och min syn på arbete. Man har en skyldighet att prestera, det går inte bara att ställa in skorna på kontoret och tro att det är tillräckligt för att förtjäna sin lön. Man ska göra sitt yttersta. Det har du lärt mig.

Jag har dig att tacka för så mycket. Att du gett mig din styrka. Att du alltid uppmuntrat mig och sagt att jag är fantastisk fast jag i efterhand insett att så var i verkligheten i alla lägen inte alltid fallet.

Du fick mig att tro på mig själv. När du blev sjuk blev även jag sjuk. Att förlora dig , min mamma, som ALLTID brytt sig om mig och först inte förstå vad det var som hände. Det gjorde ont, så fruktansvärt ont att jag tappade fotfästet. Och då fanns du inte längre där för att bära mig.

Men styrkan du gett mig fick mig på fötter igen. Och här står jag. De sista årens mörkare minnen har gett plats för alla de ljusa. Jag ser dig framför mig i dina glansdagar. Retsam, energisk och med full koll på allt. I vår familj har du varit ryggraden. Det är dig vi litat på till 100%.

Som dotter till dig såg jag allt du gjorde inte bara för mig, Malin och pappa utan även för andra. Under uppväxtåren har jag överhört mängder av samtal, du stöttade, pratade och fanns där för de dina. Släkt som vänner.

Eftersom jag och Malin flyttade hemifrån redan som 16åringar för att studera vid friidrottsgymnasiet i Umeå och sedan flyttade direkt till USA för 4års universitetsstudier är jag så tacksam att jag när jag återvände hem till Luleå fick möjlighet att vara nära dig. Du gav mig jobb hos dig, men åh nej. Jag märkte snabbt att det inte fanns några fördelar med att vara dotter till chefen. Tvärtom, du var stenhård med mig. Det var först som 24-åring som jag verkligen bråkade med dig. Oj, oj, tongångarna gick höga när du tyckte jag var trög som inte fattade direkt. Så hörde jag dig aldrig tala till dina kunder men jisses vad jag hade det hett om öronen. Resultatet då, jo du har gett mig en gedigen kunskap i redovisning och jag törs nog säga att jag är grym på att förstå sambandet mellan resultat och balansräkning. Det är tack vare dig mamma. ❤

Under de där åren tillsammans, bara du och jag, kom vi varandra närmare. Jag lärde känna kvinnan Ulla-Britt och inte bara mamman Ulla-Britt. Det är jag tacksam för idag. Det känns som att nu när jag ser hur ditt liv slutade att det fanns en större mening med att vi skulle jobba ihop.

När jag tänker på dig så tänker jag på allt fint du ordnade för oss, sådant vi då tog så för givet. Påsk bufféer i stugan och mysiga middagar på fredagskvällarna när vi kom hem med bussen från Umeå. Du stod alltid på balkongen på Björngatan och vinkade åt oss när vi steg av bussen på Loet. Och från Lerbäcken är det inte bara jag, utan även mina barndomsvänner som minns fredagsmyset i soffan med popcorn, bridgeblanding och läsk.

Trygghet.

Nu som vuxen och med eget ansvar för familj ser jag tillbaka på dig och vilken superkvinna du var. Hemmet höll du i toppskick, rent och mysigt på samma gång och alla dessa små saker du ordnade av omtanke. Aldrig förstod vi där och då hur mycket engagemang och tid du la på att ordna så fint för oss.

Tack mamma. Ditt minne lyser klart och jag kommer alltid fortsätta älska dig. Jag är ledsen att vi inte fick ha dig i vårt liv längre men jag känner ett lugn och en frid i att du sluppit ifrån din sjukdom. Du är värd det bästa, att återfå din frihet, din självständighet och din styrka. Det har du nu vunnit åter.

Tack för ALLT älskade mamma.

/ Din dotter Marie 4/6 2018… i Ljusets kapell

2 0 1 7

Året då A tog studenten, H gick ut grundskolan, N fyllde 50 år och vi flyttade från vår kära by ❤️ in till centrala Luleå.

Som om detta inte var nog så har även jag bytt arbetsgivare under året och A har fått sitt första stadigvarande jobb. A har även bytt innebandylag och spelar nu med Dalen i Sveriges och troligen världens bästa liga SSL.

På den roliga idrottsfronten fick även H göra landslagsdebut och ikläda sig tre kronor tröjan i två matcher mot Finland.

Nu kan vi skoja friskt med N som är den enda i familjen som inte fått representera Sverige

💙💛💙.

Det är nämligen lite kul eftersom N nog är den som är mest idrottsintresserad av oss alla i familjen.

I dag har vi städat ut julen och välkomnar nu 2018 med luft och ljus. Här kommer några trolska bilder från dagens promenad runt Luleå stad.