Vaknar dagen efter alla hjärtans dag

Lördagsmorgon. Klockan har passerat tio. Jag ligger kvar i sängen . En hektisk vecka med sanslösa känslosvängningar har passerat i mitt liv. Och det beror inte på att jag har haft mens. Nä istället är det lycka över ett underbart roligt besked för min dotter som hon fick i måndags ❤👍❤👍❤👍❤👍

…som sedan i tisdags följdes av ett besked på jobbet som jag ännu inte kan överblicka konsekvensen av. Det innebär stenhårt jobb, det vet jag – och förhoppningsvis med ett positivt slutresultat, men det kan ingen garantera just nu.

Allt jag kan göra är mitt bästa. Och hoppas på att om vi alla gör det så räcker det.

Oavsett vad så LEVER jag, under ett hjärtmönstrat täcke och det är dags att ta tag i denna DAG.

Jag hör kaffebryggaren puttra från köket och OS tvsändningen ljuda som ljuv musik från vardagsrummet när den blandas med småpratet mellan min man och son.

Nääää… å där, precis när jag skrev ordet ”son” här i sängen på min mobiltelefon ropade mannen ”vill du ha kaffe Mia?” … å det ville jag.

Så nu bloggar jag med en kaffekopp på nattduksbordet.
Morgonkoppen är den bästa. Nu dags att njuta av den. So long … så länge.

Lugn hemmakväll

Från brinnande hjärna till H A R M O N I på tre timmar

Årsbokslut. För alla ekonomer innebär ordet att … hjälp nu finns ingen återvändo… nu måste man ta hand om de surdegar man så glatt skjutit framför sig, månad efter månad men NU är den här. Räkenskapsårets sista månad och det är point of no return. Allt ska stämma! … och det gör det inte direkt, så hjärnan måste jobba, jobba, jobba  - för att ställa alla årets missar till rätta.

Vi har tre dagar kvar på oss. Att få till det.

Det kommer gå galant till slut men resan dit är liksom lite upp och ner. I kväll när jag lämnade kaoset på skrivbordet var det neråt men NU …några timmar senare är det uppåt.

Jag har fått modet tillbaka.

En färdiglagad middag av dottern väntade hemma, lite prattid med henne och hennes (och min :)) kompis och sedan en riktig hjärnrensning – att se  tolv och trettonåriga pojkar lira hockey  - och det enda jag behövde fokusera på var den lilla svarta pucken som åkte fram och tillbaka över isen – gjorde susen. Hurra. Hjärnan är rensad från stressen.

Ett livsbejakande pirr i magen har återvänt och härligt kall frisk luft i lungorna när jag promenixade hem från ishallen efter matchen har gett ENERGI. Det var vackert ute. Jag insåg att det var LÄNGE sedan jag var ute i friska luften. Det bara måste jag ta mig tid till för det är så SKÖNT …och det är så härligt att ladda upp med vackra bilder på näthinnan. Frostbitna träd, ja sagolika bilder gick jag förbi på min promenad hem. NU ska jag ta en skön varm dusch, sedan hoppa i pyjamasen och koka te. Kvällsfika med familjen och sedan ta mig  i säng och slappna av – sova gott och vakna LADDAD för en ny DAG i morrn. Go with the flow. Det ska jag göra …i alla fall försöka

Tulpanens dag

Inne på den femtonde dagen på det nya året. I helgen fanns det ingen återvändo. Det var dags att städa bort julen och alla dammråttor som hittat hem till oss under helgerna. Måndag morgon och vi kände oss smått övergivna, i alla fall vi tjejer i familjen, det var liksom så TOMT här hemma. Men NU känns det bättre. Jag har vant mig, det är onsdag kväll. Derbyhockey på tv då Luleå möter Skellefteå och dagen till ära – tulpanens dag – vilket vi firar med en färgglad bukett. Kram å var glad, nästan varje dag!

Nytt år – oskrivna blad

Den första dagen av 2014 har nu kommit och gått. Ett grått dis har legat över oss och lite regnblandad snö har fallit till marken. En dag. Den första. Detta år. 365 oskrivna sidor. Jag vill fylla dem med innehåll. GOTT innehåll. Kärleksfullt innehåll. Jag vill kasta skitsnacket åt fanders och kommer också vägra lyssna på andras skitsnack. För det tär. Jag tar ställning nu. För det goda. Väljer att tro gott om medmänniskor och väljer att ha överseende med fel och brister. Det kommer inte alltid vara lätt att efterleva och jag kommer säkert att misslyckas med mina ambitioner men jag har viljan detta år och det kommer att ta mig långt. Jag ber Er som läser att ansluta Er till mitt mål – sluta snacka skit om folk, snacka gott om folk istället. Det känns så mycket bättre i hjärtat. Tro mig, jag har provat på båda och det GODA slår det onda med hästlängder. Kärlek från mig som inte kunde sova utan smög upp till tekoppen, några mackor och så ett sent blogginlägg. Klockan är 00:35 och det är den 2 januari 2014. Jag har 364 dagar kvar att prata gott om mina medmänniskor detta år.
GOTT nytt år!

3 goda ting

Kaffebryggare, ljusstake, tidning …och jag.

Känns bra.

Vid köksbordet sitter jag, kunde inte längre ligga kvar.

Gott slut!

Snart skall här bakas … nyårsmiddagens efterrätt :).

Vaknat den sista dagen…

… på året 2013. Har legat kvar under täckets värme i en timme nu. Hört snusande andetag av de som fortfarande sover. Vill inte väcka dem genom att smyga upp till tidningen å kaffekoppen. Inte ännu. Han som ligger bredvid mig behöver sova, så jag ligger kvar ett tag till… och lyssnar på de mjuka andetagen.

Tankar om 2013

De sista skälvande timmarna av 2013. Det är då man börjar fundera … på året som gått. Vad hände egentligen? Vad har vi gjort? Och vad har jag inte gjort av det jag ville inför året?

Jag kan konstatera att mamma har blivit sämre med sin demens, hon har tappat mycket av sitt tal men pappa verkar börja hitta tillbaka till livet och det är underbart. Min syster mår gott med sin familj i USA. Själva har vi i Sunderbyn haft ett turbulent år på många sätt men nu har det börjat plana ut, saker har fallit på plats. Både jag och N har nya jobb som vi trivs med. A går ut 9:an till sommaren och H går ut 6:an. De har båda varsin termin kvar innan det är dags för dem att bryta upp från det gamla trygga för det nya okända – men ack så spännande.

Livet är så ofantligt rikt – på mycket. Jag har lärt mig förundras över det. Detta mirakel som det faktiskt är, att vi finns och fungerar … och när vi inte fungerar är det någon i vår närhet som bär oss, tills våra ben bär oss själva igen.

Under året lyssnade jag vid ett tillfälle på Patricia Tudor Sandahl. Det var i Gammelstad under tacksägelsehelgen i oktober. Hon sa följande klokheter som kommit att etsa sig fast i mitt minne;

 ”Låt dig drabbas av det ordinära” 

”Vad har jag att förlora på att vara mig själv?”

”Uppskatta det lilla livet – det är ett himla äventyr”

Jag lämnar er med dessa rader men lär nog återkomma innan årsskiftet med lite mer ”funderationer”.

Kram så länge!

Mammas dotter

Målsättning. Varför då? Marknad. Varför då? Vem är det som bestämmer egentligen?

Ja det kan jag undra bäst jag vill. Medan människor svälter eller förlorar sina jobb.

Staden Detroit är satt under tvångsförvaltning för staden har slut pengar, bankrutt. Kan en stad bli det? Det är så mycket som är konstigt nuförtiden.

Jag lyssnar på Fredrik Lindströms vinterprogram på bussen på väg in till stan. Med mina nya öronproppar för 600spänn i öronen. Ja – jag erkänner. Jag är inte bättre än någon annan. Jag kan låtsas vara präktig, tänka på miljön och att vi ska verka för ett hållbart samhälle men sen då, ja pyttsan … där blev det den billigare köttbiten denna gång … också. Den kom från Brasilien och inte från de norrbottniska gårdarna. Skit skit skit. Jag är en dålig människa. Och inte har jag skänkt något till SOS barnbyar heller denna jul… trots all reklam på TV. Jag sa ju det – jag är en dålig människa. Bläää…

Och så all jävla cancer som sveper in över landet. Helvete, och demenssjukdomarna som jag tycker var och varannan svensk är drabbad av … på ett eller annat sätt. Om inte själv så kanske genom en älskad mamma som tittar på sin dotter utan att se henne. Mamman ser bara en människa – det kunde vara vem som helst.

Jag vill inte vara vem som helst. Jag vill vara mammas dotter. Just det vill jag vara.

Annandagen 2013

Dagen, denna dag, har jag tillbringat mest i soffan ”so far”.  För att jag behövde det. Behövde få vara jag. I pyjamas. Med mina tankar. Lite tv, lite läsa, lite mat och lite konsert med Robbie Williams. För att jag tycker om honom. Malin Berghagen tycker jag också om. Henne såg jag jag i morgonprogrammet på 4:an i morse. Och hon talade om vikten av att ANDAS. Nu sitter jag här, i mörkret i vardagsrummet – med bara granen, adventsstjärnan i fönstret och en ljuslåga på bordet som ljuskällor – och klockan närmar sig fem. Dags att hoppa ur pyjamasen och in i duschen. Nu väntar middag på stan med släkten. De andra i huset har redan åkt för de hade saker de skulle vara på före middagen. Själv tar jag bussen in om en timme. Vi ska träffa N´s  mamma och brorsor med familjer.

Önskar Er alla en fin kväll och att ni har modet att välja Er egen väg. Det är inte lätt med allt brus omkring oss. Själv har jag insett att för mig är det viktigt med ett hem jag trivs i och vet ni – jag trivs i mitt ;).

Kraaam!