Marie Claeson

Jag ska våga vara mig själv – här – tillsammans med er – välkommen!

19 november 2015

Tänkte att jag skulle skriva några rader här jag sitter vid köksbordet under taklampans matta sken. Mörkret är kompakt utanför fönstret och middagen smälter i magsäcken, kycklinggryta och ris och en grön sallad blandas just nu med magsyror och ja, vem vet vad.

Jag och sonen åt på tu man hand idag, men det var inte lätt att få honom på plats mitt emot mig eftersom han var mitt inne i djup konversation med kompisar via Skype. Det innefattade spel över nätet men till slut fick jag honom att sitta ned. Lite allmänt småprat om ditt och datt och sedan har han hastat vidare. Ut i mörkret på 97:an mot stan och träning med hockeylaget. Jag sitter kvar. Som en sten. Trött och rätt tom i huvudet men ändå uppfylld av livet jag lever. I en fri del av världen, än så länge förskonad från terrordåd, men för hur länge? Det kryper allt närmre och jag är rädd. Osäker på vilken värld våra barn ska komma att möta som vuxna. Om vi inte vänder den riktning vi nu har näsan mot så tror jag kylan kommer breda ut sig än mer även här uppe i norr. Inte kylan enligt meteorologer utan kylan mellan människor.

”Vaffö jö vi på detta viset?”

Ja det kan man undra.

Varför dödar människor varandra och varför är vi så rädd för olikheter? Det okända skrämmer och för att skydda oss mot det vi inte vet något om så bygger vi murar. Men det kommer bara att sluta med att till slut har vi byggt in oss själva så till den grad att vi kväver oss själva. Våga istället se möjligheterna med olikheterna!

Våga räcka ut handen och våga samtidigt stå för den du är, för du är olik dem du möter och det ska du vara stolt över. Men respektera dem du möter för dem de är. Fullt ut.

Vi lever alla våra liv med ledstjärna av det vi fått med oss i vår uppväxt och det vi sedan mött som vuxna. Tråkigheter, roligheter och konstigheter. Allt detta blandas till vår uppfattning om världen. Våra erfarenheter formar oss och gör oss till dem vi är.

Okej, men respekterar jag de galningar som går lösa och just nu smider planer för nya vansinnesdåd mot oskyldiga människor runt om på vår jord?

Nä – det gör jag INTE, varför undrar ni kanske då …

… jag har ju just predikat om vikten att respektera alla för dess olikheter. Ja – men det betyder INTE att respektera dem som kränker och våldför sig på andra. Det kan jag bara inte acceptera. De visar med sina egna handlingar att de inte är värda min respekt. Så vad göra av dem? Jag önskar att vi kunde packa in alla galningar tillsammans i en del av världen och låta dem bråka å ta livet av varandra där. Så kan vi andra få leva i fred, harmoni, värme och gemenskap. Utan rötäggen.

Nog om det, över till det jag uppfylls av i min vardag. Här lever jag nu i en vardag som består av familjeliv med min man och son i samma hus och med en dotter som jag har kontakt med via telefon varje dag men som jag inte ser fysiskt så himla ofta eftersom hon går skola 27 mil hemifrån. Men vi pratar och messar, massor. Det känns bra. Det gör att jag känner att vi ändå funkar som en familj alla 4, fast vi inte sitter runt köksbordet tillsammans varje kväll hela högen. För några år sedan var det jag och dottern som kvällsfikade tillsammans varje kväll, nu är det far och son som steker ägg så det står härliga till om kvällarna medan jag stillsamt tänker, hur många ägg kan man egentligen klämma i sig på en dag utan att spricka? Jag tackar ofta nej på frågan om det ska vara några kvällsägg till mig för ofta har middagen ännu inte hunnit sjunka undan eftersom jag rör mig så lite nuförtiden. Det gör att hungerkänslorna avtar. Gör man inte av med så mycket energi så behöver man inte fylla på lika ofta som de som förbränner energi i rasande takt. Som sonen nu gör. Satan i gatan vad han växer, tränar å äter. Min lille son, nyss med knubbiga små händer och ljust lockigt hår. Nu rejäla nävar och tonårsfettigt hår. Ja åren har sannerligen rusat förbi. Men bakom ytan finns han kvar. Lika mjuk och go som tidigare.

Jag säger som Arja, ”jag vill tacka livet – som har gett mig så mycket”. Och vet ni vad – jag hoppas på mer. Jag tror på mer. Jag tror på godhet.

Annonser

Single Post Navigation

4 thoughts on “19 november 2015

  1. Veronica on said:

    Vad du skriver fint Marie, saknar dig! / Veronica =)

  2. ”Jag önskar att vi kunde packa in alla galningar tillsammans i en del av världen och låta dem bråka å ta livet av varandra där. Så kan vi andra få leva i fred, harmoni, värme och gemenskap.”

    Jo… – Marie – en tanke som också drabbade mig för mer än 10 år sedan.

    Vad eljest kan göras ?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: